Vi får se-sen hur det blir...

Det har sagts förr och det kan och kommer sägas igen: Studenter är inte rika. Jag ska inte påstå att jag haft det direkt knapert sedan jag flyttade hemifrån och började plugga akademiskt, men nog hade en tusenlapp till i månaden inte skadat. Och ändå är den värsta tiden inte kommen än. Efter dessa, mina två första, terminer i den akademiska världen uppgår mina studieskulder till någonstans mellan 45 000 och 50 000 kronor.

En hygglig trissvinst – i skuld till staten. Per år. Inte särskilt roligt. Definitivt inte så kul när man tänker på att under tiden jag ska betala tillbaka, ska jag dessutom skatta på de pengar jag tjänar. Det blir en ond cirkel som inte går att bryta: För att få ett välbetalt jobb krävs (oftast) högre studier; för att studera vid högskola/universitet krävs (oftast) att man tar stora lån; för att kunna betala tillbaka de stora lånen krävs (oftast) ett välbetalt jobb – och så är man tillbaka på ruta ett.

För att inte överbevisa att jag är född och uppvuxen på Närkeslätten (läs: gnällig) ska jag väl också påpeka att jag är fullt medveten om att jag själv försatt mig i situationen – och aldrig i livet skulle jag ha valt annorlunda. Men femtiotusen är ändå femtiotusen. Det är inte lånen, eller möjligheterna till dem, som jag tycker är fel utan formerna och reglerna runtomkring.

Jag tycker det är rimligt att den som utbildar sig till ett yrke med krav på akademisk kompetens inte ska behöva betala tillbaka (eller ränta) på lånen så länge han/hon är verksam inom yrket. Det är också rimligt att lånen skrivs ner i takt med att man skattar på sin lön. För att illustrera det enkelt: En kvinna som vill bli samhällskunskaps- och historielärare på gymnasienivå får plugga i minst 4,5 år i normal studietakt (40 veckor per år). Efter sina första fem år som examinerad och yrkesverksam lärare skrivs hennes skuld ner med 25 procent. Efter ytterligare fem år minskar skulden med 25 procentenheter till. Och så vidare – och efter 20 år i yrket är hon skuldfri.

Självklart kan man tycka att det är orättvist mot de stackare som inte får ett jobb med lön, trots att de slitit hund på högskolan. Tough luck, säger jag. Gör man som exempelvis jag själv och hattifnattar runt mellan kurser som "verkar roliga" (jag läste retorik i höstas, politisk argumentation nu i vår och tänkte avverka latin under sommaren – kul kurser, men kombinationen duger inte till många examina), så får man faktiskt skylla sig själv. Det är inte alla andras fel och att alls få låna är en stor ynnest som man får förvalta efter eget huvud. De som i mindre utsträckning än andra lever på gemensamma pengar i efterhand, ska också "belönas" för det.

Studenter ska inte vara en framtida mjölkko för staten, utan tvärtom ska staten underlätta för sina studenter före, under och efter studietiden. Detta eftersom det gynnar alla att landet har många akademiker och stor samlad kunskap. Fribeloppet är vi i den liberala rörelsen duktiga på att kritisera men ytterst liten tonvikt läggs vid de svåra och rent ut sagt korkade reglerna för återbetalning. Det ska vara klara, tydliga och framförallt justa regler. Man ska inte behöva vänta och se-sen hur det blir.