Därför är jag inte feminist

För att vi liberaler någonsin ska ha en chans att befria världen och dess invånare, krävs det att vi ser och siktar på att bryta de maktstrukturer som finns. Såväl mellan könen, som mellan människor med olika hudfärg. Men att bryta maktstrukturer innebär inte att installera nya, hur statistiskt-politiskt korrekta de än är. Om en styrelse är tio personer känns det urdumt att kräva att fem ska vara kvinnor, fem män, en invandrare, en homosexuell, en ha någon form av funktionshinder och 0.4 av dem ska vara rödhårig. Jag förespråkar inte det systemet. Därför är jag inte feminist.

Okej, det ska jag medge: Alla feminister - framför allt inom den liberala feministrörelsen - förespråkar inte kvotering. Absolut inte. Men de finns som gör det. Jag tycker att kvotering är bajs, därför att ett jobb; ett styrelseuppdrag eller vad det än må vara, måste man få på kompetens eller genom en demokratisk process. Inte på grund av vad man har mellan benen. Många feminister kräver att män inte ska ses som norm, eller automatiskt mer kompetenta inom vissa områden. Jag håller helt med. Men vad viktigare är - kvinnor ska inte ses som mindre kompetenta. Jämställdhet handlar för mig om att man bedömer kvinnor och män lika från utgångspunkten. Vid utlysning av en tjänst, till exempel, är jämställdhet för mig att man inte använder olika mallar eller värderingsgrader på två till synes jämbördiga sökanden av olika kön. Jag anser det inte vara jämställdhet att chefen tvingas/har lagstadgad skyldighet att anställa kvinnan, för att könsfördelningen på jobbet idag är 75-25, eller nåt sånt. Därför är jag inte feminist.

Jag har många skäl att inte vara feminist. För det första är jag liberal. Därmed behöver jag inte tala om att jag exempelvis är antirasist och hatar könsroller och ojämlikhet. Antirasism förresten... med samma logik som ordet feminism; borde inte det heta "negrism"? Om man nu ska ta "den svagare partens" sida i en konflikt, borde man väl vara konsekvent med begreppen? Jag är inte negrist, däremot är jag antirasist. Jag är inte feminist, däremot är jag antisexist. Och jag vill återanknyta till "den svagare parten": Där är det också nåt slags systemfel. Feminismen, som jag ser det, reducerar kvinnan från egen individ till en blott en del av ett kollektiv. Därtill förutsätts att den här delen-av-ett-kollektiv alltid är svagare än dess motsvarighet i det motsvarande kollektivet av snoppar. Jag ställer inte upp på att mina tjejkompisar per automatik skulle vara sämre än mig! Därför är jag inte feminist.

Feminismen omfattar heller inte de starka kvinnorna. Om vi tar två övertydliga exempel: Christina Stenbeck och Ebba Lindsö, VD för Kinnevikkoncernen respektive Svenskt Näringsliv. De omfattas inte av feminismen, eftersom de ligger på en "högre nivå" än normen. De har bättre positioner än de allra flesta män i landet. Och de har tagit sig dit för att de ansetts mest lämpliga, inte för att de kvoterades in. Varje kvinna som är starkare eller har en bättre post/tjänst än normen (det vill med feministisk logik säga mannen), eller till och med än kvinnogenomsnittet, exkluderas automatiskt från den feministiska kampen för jämställdhet. Och kampen för jämställdhet och jämlikhet måste omfatta alla. En man är lika mycket värd som en kvinna. En vit är lika mycket värd som en svart. En VD är lika mycket värd som en hemlös. Och jag bryr mig om alla de områdena. Jämlikhetsfighten måste omfatta alla människor. Detta är liberalism, mina vänner. Det är dock inte feminism. Och jag är liberal. Därför är jag inte feminist.

Jämställdhetsdebatten behöver Gudrun Schyman, Margareta Winberg och de andra riksfeministerna. Absolut. Men precis som jag kan erkänna att vänstern historiskt har gett oss mycket jämlikhet, påpekar jag också vilka mått av ofrihet som vänstern stått för genom århundradena. Schyman och Winberg behövs. Men när de får ensamrätt på jämställdhetsfrågor, då är vi ute på hal is. När Schyman och Winberg får helsidor i kvällspressen lite hursomhelst, så är det ju bara deras åsikter som kommer fram. 80% av svenskarna har inte något som helst intresse av ett feministparti, Schymans alla utspel till trots. Det kanske är dags att låta även ickefeministerna få höras? Jag tycker inte att alla svenska män är talibaner. Jag tycker inte att alla män har en kollektiv skuld för att många kvinnor blir slagna och förtrycks. Därför är jag inte vänsterpartist.

De svenska elitfeministerna, i gott samröre med de vänsterintellektuella, har lyckats få det till nån slags sanning att den som kallar sig feminist har förstått "det". Att den som kallar sig feminist har en viss kompetens som inte icke- eller anti-feminister har. Så kan det mycket väl vara. Jag instämmer till 100% i att det krävs en viss historisk bildning och insikt i statsvetenskap eller samhällelig bildning för att se hierarkier och hierarkiska strukturer. Och det är väl kompetens? Men, med samma systematik är jag och mina likar än mer kompetenta. Vi som någon gång har kallat oss feminister men sedan till och med tagit steget förbi det, just på grund av att vi tror på riktig jämställdhet. Hur många feminister ställer upp på att jag, en icke-feminist, har mer kompetens inom detta område? En? Två? Noll? Det senare är väl mest troligt. Jag tror hursomhelst på riktig jämställdhet. Därför är jag inte feminist.

TIM NILSSON
Love, peace and liberty